Det vi fokuserar på har en tendens att växa i vårt medvetande. Därför kan vi också välja att ändra hur vi ser på livet, saker som händer och andra människor. Med det menar jag inte att vi aldrig ska vara arga eller ledsna eller besvikna, alla känslor behöver få utrymme. Däremot så är det lätt hänt att fastna i negativa tankespiraler där vi ger alldeles för stor uppmärksamhet åt de negativa saker som händer eller kanske sådant som bara inte blev som vi hade tänkt oss.
För mig blev det så i samband med att vi blev fyra i familjen. Till stor del berodde det på sömnbristen som uppstod i livet med ett litet barn och en bebis som ammade väldigt ofta och gärna. Det berodde också på yttre faktorer som påverkade livet för vår lilla familj. Det dröjde innan jag lade märke till att det ofta kändes som ett mörkt moln inuti mitt huvud. Jag hamnade ofta i tankar som: ‘Det blir alltid så här…’ och ‘Han/hon gör alltid så här…’ när sådant som jag tyckte var jobbigt hände. Det handlade så klart mycket om att jag inte hade resiliensen för att hantera påfrestningarna, mina energireserver var sköra och i det närmaste obefintliga. Därför vill jag också ge mitt dåvarande jag en kram, jag kämpade på och gjorde verkligen så gott jag kunde med de resurser jag hade. Gav barnen mer än vad jag över huvud taget orkade, på ren viljestyrka, för att kärleken till mina barn var det som höll mig uppe och igång (samt obscena mängder kaffe och choklad). Just där och då vet jag inte om jag hade kunnat ändra mitt tänk, men när jag väl fick tillgång till lite vägledning och verktyg så gjorde det stor skillnad, för mig, för mitt välmående och för relationerna i mitt liv som jag värdesätter högt.
Kan du känna igen dig i de där tankemönstren som förmörkar hur vi ser på världen och människorna i vår omgivning? Finns det något som har hjälpt dig att bryta dem?
En av de saker som hjälpte mig var att skriva tacksamhetsdagbok. Varje kväll tänkte jag tillbaka på dagen som gått och letade efter guldkornen, fem saker som varit bra, gjort mig glad, gett energi osv. Fem saker att vara tacksam över. Saker som att lämningen på förskolan gått bra, att en pedagog fanns där och tog emot mitt barn när lämningen inte gick bra, att bebis lärt sig krypa, smakade någon ny mat och tyckte om det, att min partner fixade en extra god middag, ett sms från en vän. Alla de där “småstora” sakerna som betyder mycket i livet, men ändå är lätta att glömma.
I vardagen med våra barn kan det lätt bli lite samma, särskilt i en kämpigare period med mer konflikter, att vi tänker att barnet ‘bara tjafsar hela tiden’. Om vi fastnar i ett sånt tankemönster är sannolikheten också stor att det kommer bli ännu fler konflikter. När vi är inställda på att det kommer bli bråk är risken också större att vårt tålamod redan från början är väldigt kort, att vi reagerar snabbare och hårdare mot minsta lilla uttryck från barnets sida som vi uppfattar som upptakten till en dispyt. Och ofta är det ju så med människor att när vi möts med hårdhet eller avfärdande reagerar vi starkt och går in i försvarsställning. Möts vi med förståelse och mjukhet kan vi lättare också lyssna in ett annat perspektiv, eftersom vårt perspektiv blivit inlyssnat istället för avfärdat. I helgen har jag samlat på “glimmer” i livet med mina barn, alltså alla de där små guldkornen, allt det där fina som är vårt liv tillsammans. Vad har du haft för glimmer i din familj på sistone?